Att bli sedd
Det finns människor som har förmågan att våga. Våga stanna till, våga se, våga fråga, våga höra svaret och våga vara närvarande. Kanske är förmågan beroende av situationen men det behöver inte alls vara så. Jag tror att det finns människor som det är en självklarhet för. Idag vill jag berätta om en sådan väldigt speciell person. Hon står mig inte nära vare sig idag eller dessförinnan men hennes styrka att våga se mig då jag verkligen behövde det bär jag alltid med mig. Jag brukar använda känslan av det ögonblicket i möten med andra människor som är i kris eller har det svårt. Det har gett mig styrkan att stanna till och våga lyssna utan att känna behov av att bedöma eller lösa situationen.
--- ---
Det var en i raden av dåliga mornar. Den här morgonen hade hon gjort ett aktivt val att bryta sin isolering. Hon trodde inte på passivitet. Hon kände att hon själv behövde kontrollera saker. Hon hade bokat möte för att styra upp sin situation.
När hon gick in genom dörrarna möttes hon av ansikten som inte vågade se på henne. Eller var det hon själv, som inte tittade upp? Hon kände outtalade frågor hänga i luften. Hon orkade inte med den luften. Hon kände sig som paria och vacklade till inombords. Hon såg sig själv med andras ögon och dömde ut sig själv snabbt. För att undkomma situationen försökte hon att smyga in på sitt rum för att vänta in mötet. De var då de möttes, hon och kvinnan. Kvinnan som inte tittade förbi, utan stannade och frågade hur det var. Frågan ställdes på ett sådant sätt att det varit en skymf att inte svara ärligt. De stod framför varandra en stund. För första gången någonsin svarade hon ärligt inför sig själv, och inför kvinnan. Nä, kanske hade hon inte halsont, det var själen som kraschat. Hon kan än idag minnas lättnaden av att säga de orden högt, utan att få dem värderade utan bara lyssnade på och bekräftade. Det gjorde skillnad!
