Gränsen mellan resonera, fundera och älta
I ett samtal med en chef under våren diskuterade vi en händelse. Jag beskrev att det inte kändes bra det som inträffat. Sen skulle jag beskriva varför, liksom förklara, som om jag var skyldig att göra det. Chefen tittade upp på mig: "jamen vafasen Jenny, skit i det, gjort är gjort och det som händer sker. Varför är inte alltid avgörande. Det är nog också så Jenny, att du inte kan utgå från att alla människor har en genomtänkt avsikt"
Min förmåga att vrida och vända på saker och älta dem kvarstår ofta även efter jag fattat beslut. Alltså, att vrida och vända på saker inför ett beslut är en oerhört god förmåga, något som jag har mycket nytta av. Det finns dock en gräns, när jag fattat ett beslut, att våga släppa det hela och vara nöjd. I många fall har jag baserat på ny information eller utfall av mitt beslut, ältat mina val, brist på förkunskap och kritiserat mig själv. Jag har en väldigt utvecklad förmåga att hugga fötterna av mig själv. Jag kan berätta att det gör ont att gå utan fötter.
Jag satt kvar i mötet med en ganska perplex och halvöppen mun. Sitter det en person framför mig och berättar att det är möjligt att även välja att avstå från att utreda varför? Oh shit... Om jag skulle välja bort 2-3 varför om dagen skulle jag kunna frigöra sinnessjukt mycket tid och kraft. Helt plötsligt insåg jag en massa andra saker också, som att det finns människor som gör val och sen baserat på ny fakta gör nya val utan att fråga sig själva varför de inte hade den faktan från början.
Svårköpt läxa/insikt 2014 - Sluta älta
