Valet
Han satt kvar en stund efter att dörren stängts. Hon lämnade knappast rummet orört efter sitt besök. Han undrade om hon ens hade den förmågan. Förmågan att inte vidröra (all)ting i sin väg framåt. De var nånting med henne som brann och som inte gick att tygla. Saker som inte gick att tygla var ohanterliga och svåra. I hans universum behövde var sak sin plats för att skapa ett sammanhang. För att saker skulle byta plats, tas bort eller läggas till krävdes hans godkännande.Hon verkade vara intelligent så varför kunde hon inte bara förstå och rätta in sig i det hela.
När hon lämnade rummet kippade hon efter andan. Ögonen sved. Hon svor åt sig själv och kunde inte förstå att hon kunde vara så dum. Att hon inte hade förstått. Hon hade vänt på fel sten och skapat en maktkamp av en sakfråga. Nu spelade det ingen roll vilka val hon gjorde, hon skulle gå förlorande ur striden oavsett. Så då gjorde hon det enda valet hon kunde leva med, behöll sin ståndpunkt. Om hon ändå skulle förlora skulle hon behålla sin heder. Hon tänkte visa att ingen ägde henne.
Det skulle visa sig att hon fick rätt - ingen ägde henne, inte ens hon själv - för en väldigt lång tid.
