jenlou.blogg.se

En relation till en naprapat kan vara allt annan än enkel. Jag talar helt och hållet i egen sak. Att vara naprapat är ju att ha ett arbete med hög fysisk kontakt. Jo seru att det kunde man ju tro. Då tar de fram sina grejer. Du vet hävstången de lux, och kör rakt ned i nån triggerpunkt i rumpmuksulaturen. Här skulle jag vilja tillägga att de har nått ondsint skratt. När jag tänker efter har jag nog bara hört mig själv skrika av smärta. Naprapaten har nog mest hållit emot i mitt ben så jag inte ska ge honom en stjärnsmäll.

Så idag i badrummet small det till i ryggen. Det gick nästan att höra krashen. Jag mindes napraptens ord från besöken runt nyår. Vänta aldrig för länge, det är mycket svårare att hjälpa till då. Ändå flög handen rakt in i diklofenacburken. Efter en stund insåg jag att smärtan i sig var lika hög som vid senaste naprapatbesöket. I detta läge tänkte jag att det kunde ju kanske inte skada att ge naprapaten ett försök till. Jag tänkte, jag kan ju kolla det finns nog ändå ingen tid. Hånfullt nog fanns det just EN TID. När jag kom ned till naprapaten ropar han men tjena tjejen, vågar du dig hit igen?! Då måste du ha bra ont? Jamen tacka... för det... Inte ber man nån massera skinkan med en stång om man inte är desperat? Ja eller?

Så nu återstår att utvärdera, blev jag bättre av naprapatbesöket eller hade jag blivit bättre ändå..