Trots
Det finns saker som behagar mig mer och saker som behagar mig mindre. Att barnen växer och blir större behagar mig mycket. De har alltid varit mina älskade finisar. Att de är mer självgående är dock en fördel. När barn växer upp ska de uppenbarligen genomgå vissa faser. Trots är uppenbarligen en sådan. Det ger mig tillfälle att öva på att bibehålla mitt inre lugn. Äh bjättan, jag får frispel..
De skulle fika. Hela familjen tog en promenad efter att ha handlat. Stämningen var god. Barnen höll till och med rätt på sina gratisballonger från köpcentrat. Väl inne på fiket skulle det göras vissa val. Hon var inte mycket för att älta och töntvälja i dessa situationer. Hon hade alltför många gånger genomlidit att stå bakom en barnfamilj med valsvårigheter i kön på macdonalds för att utsätta andra för detta. Hon anser att en del av barns socialisering är att vara bland människor och bete sig normalt. Val påbörjas därför i kön och den yngste charmören får en fråga. Han kan inte på något sätt tillgodogöra sig frågan utan får frispel. Ingen förstår varför han får frispel eftersom charmörens önskemål tillgodosetts. Charmören blir åthutad av sin pappa. Han fortsätter dock frispela tills bedömningen är att han får lämna caféet med sin pappa för att varva ned. Den unge charmören inte längre så charmig vrålar: - Är ni galna vill ni jag ska svälta ihjäl? Hon ser att alla i caféet nu vänder sig om och glor. Charmören lyfts ut ur fiket av sin pappa? En kvinna i närheten suckar, hon hör det. Sen säger kvinnan högt: om folk ändå stannade hemma och uppfostrade och inte gick ut...
Visst undrar man hur den kvinnan tänker? Hör barn inte hemma i samhället? Eller tänker hon att konflikter bara tas i hemmet? Eller är hon bara jädrigt otrevlig och dryg?
